Det var faktiskt riktigt intressant på världskulturmuseet med Axel, det vi snackade om var intressant och introducerade nya sätt att tänka. Vet inte om det var så för alla men det var så för mig i alla fall. Det om performativitet var kul, att man kan ändra sitt mönster bara man vill det, att inget förutom ramarna gjorda av sina egna normer står i vägen. Det är en frihet i det tänkandet, att man innerst inne faktiskt kan göra vad man vill. Med sig själv alltså. Att om man känner att man är lite för dryg eller tystlåten eller snäsig, så kan man inte riktigt skylla på att 'jag är som jag är' utan att det går att ändra på bara man skiter i vad andra tycker om en och formar sig själv till det man vill vara. Jag har gjort det, anpassat mig till olika situationer och på sätt och vis varit en annan människa i olika skeden av mitt liv.Om detta är för att jag utvecklats eller bara anpassat mig till nya omständigheter vet jag inte, men det är kul att fundera på det. Att använda det tänkandet i genus var riktigt smart, visar ju på vilken makt vi har som individer att bryta ett etablerat mönster. Om fler (några) killar hade på sig klänning eller om fler kvinnor hade kort hår så skulle ju det bli accepterat. Eller att bara en person visar att det är möjligt att bryta mönstret, det har ju en stark drivkraft det med, även om det bara är en person. Jag fick en sån här mental bild när vi satt och pratade om att bryta mönster och så och tänkte att jag borde dela med mig; tänk om man var en ny person varje dag? Om man bytte klädstil, gångstil, förhållningssätt mot andra människor, om man bytte allt man var mot något annat varje dag, skulle inte det vara helt underbart? Att varje dag se världen genom ett par nya ögon. Att upptäcka nya saker ur nya synvinklar och perspektiv, varje dag. Visst spelar jag nog teater lite mer än andra varje dag men jag tror inte jag skulle våga göra en sån sak, hur lockande det än låter. Jag tror ändå man behöver ett Jag att kunna relatera till, att ha ett ankare som håller en på plats, på sätt och vis. För om man är alla, så är man ju ingen, på ett sätt. Man kan inte vara speciell om man ändrar sig varje dag, man kan aldrig riktigt känna sig själv, om man hela tiden byter.
Men som ett experiment skulle det kanske vara kul...
Det verkar ha varit en fantastisk föreläsning, diskussion? som kunde få dig att börja fundera i de här banorna! jag är helt ny i den här världen men hoppas att du kan läsa min kommentar. Jag är just hemkommen från en fantastisk men ganska ansträngande utbytesvecka i Berlin. Hoppas ni kommit igång i er grupp.
SvaraRaderaJag håller med dig helt. Man är olika i olika situationer, är jag med min familj är jag på ett visst sätt och när jag är med mina vänner är jag på ett annat sätt, Beroende på vilka vänner jag är med ändras mitt beteende. Jag har ibland i dessa situationer ställt mig frågan "är jag inte mig själv nu?" och oftast inte kunna svara på det. Jag tror att det beror på att människan är bra på att anpassa sig efter miljön och omgivningen precis som djur ändrar päls under vintern. Förlorar man då kanske sig själv i hela denna processen med anpassning till sin omgivning? Det skulle jag inte vilja säga att vi gör för någonstans där finns ju ändå den personen man är, eller hur ska man ens veta vem man är när man hela tiden anpassar sig? När man börjar tänka i dessa banor börjar man undra vem man egentligen är men jag tror att huvudsaken är att man själv innerst inne vet vem man är och vem man vill vara. Vad andra människor tycker att man är eller vem man ska vara är väldigt ointressant i dessa frågor. Saker som händer och drabbar oss skapar den vi är lika så vardagssituationer vi ställs för och vem vi egentligen är förändras hela tiden och när vi är gamla på pankishemmet kommer vi nog fortfarande att undra vilka vi är. Men ibland är det skönt att inte ha ett svar för då slutar man aldrig att söka och utvecklas.
SvaraRaderasmart sista mening emmeli!
SvaraRaderajag tänker också lite såhär:
kanske är det så att vem man är utgörs av alla de Olika personligheter man väljer att vara i alla olika situatoner...
alla är kanske lite schizofrena, och har flera små personligheter inom sig som var och en kämpar för att få komma till uttryck liksom.
Och sedan har jag tänkt på en annan sak; man kommer ju aldrig att vara någon annan än sig själv egentligen. Man är ju sig själv.
När man bestämmer sig för att agera på ett visst sätt så tar man egentligen inte på sig en ny personlighet, man ändrar bara sin egen. Kanske låter som samma sak.. fast jag tror ändå det finns en skillnad.